Näktergalen

Vi sitter i bilen på väg tillbaka in mot stan. Det hela hade gått smidigt och just som jag planerat. Julie hade smält sönder plast fodralet till koddosan vid Biofood-fabrikens personalingång. Sedan var det lätt för mig att koppla om och låsvredet klickade upp. Det hade gått snabbt för mig att med systemanalys räkna ut var behållaren för produkt 6593, Grönsaksbuljong på tärning fanns, efter att jag observerat hur lång tid det tog för lastningsarbetarna att hämta de olika sorterna, samt fångat in och observerat ånga från de olika skorstenarna.

När jag kom ut igen hade Julie precis bara hunnit påbörja en flätning av sitt hår. "Kom igen", sa jag. Hon fäste tofsen och vi drog.

Klockan var nu 07.15, och han borde ha stigit upp eftersom han enligt schemat jag noterade på Hemköps kontor började 08.00. Julie fick plinga på.
"Du, det är så att jag behöver hjälp med att lyfta min cykel upp för en liten trappa här utanför, du skulle inte k...", sa hon med konstlad men trovärdig flickig röst. "

När de gått neråt i trapphuset gick jag in. Tittade mig inte omkring, var inte intresserad. Gick bara rakt fram till skåpet under vasken i köket, öpnade det och plockade fram min skiftnyckel och buljongen.

Jag hörde dem prata när jag kom ut på gatan. Eller nä fel, jag hörde honom prata.
"Nä men du vet det här måste du anmäla, så får det inte bara gå till. Att stjäla det är, nä usch, jag finner inte ord för hur hemskt det är. Det vet jag, för det sa alltid min mamma. ...men är du säker? Jag kan det där med anmälningar, har gjort det antal gånger om man säger så." När Julie såg mig gav hon honom ett snabbt leende ett kort hejdå till honom innan hon slöt upp brevid mig som redan börjat gå bortåt för att jag inte ville ge honom nöjet att se mitt snygga ansikte igen.

På stort allvar - Rosa

Ingen är hemma hos Näktergalen kväll.

Det vet jag eftersom jag är mästerlig på att bryta mig in. Han vet var jag tar mig in och sätter upp musfällor i fönstren när han inte är hemma. Mina händer är fulla av blåsor efter dem.

Han säger att det hade varit acceptabelt om jag inte hade stökat ner så förskräckligt hos honom. Att han inte känner igen sig när jag varit där.

I kväll öppnar jag bara fönstret lite och känner efter musfällor. En smäller av runt mitt finger. Irriterat undrar jag var han är. Med vem han är.

Ingen svarar på Julies mobil och jag bemödar mig inte med att besöka hennes lägenhet. Jag vet att hon inte är där. Hon är aldrig där om hon inte arbetar på något och då vill hon inte störas.

Dessutom är det ingen sport att ta sig in i hennes lägenhet. Första gången jag försökte bryta mig in var hon hemma. Hon öppnade bara dörren och stirrrade på mig. Sedan berättade hon var extranyckeln var ifall jag tänkte bryta mig in någon annan gång.

Istället packar jag ihop en väska i mitt eget rum och låser dörren. Jag har tre olika lås, larm och snubbel-tråd. Nere vid våning två stannar jag framför en trädörr. Med sirliga bokstäver står Amadeus skrivet mitt i ögonhöjd.

Jag kikar in genom Amadeus brevinkast. Lampan i hallen lyser klart. Med min hand drar jag ut en hårnål från mitt hår och låter den glida in i nyckelhålet. Sedan sticker jag in en till hårnål och vrider runt.

Ett svagt klickande hörs och jag blåser håret som börjar bli långt från mitt ansikte. Amadeus öppnar dörren och frågar om jag inte bara kan ringa på som normala människor gör. Tydligen gör han något viktigt.

Jag har med mig en ny spelkonsol säger jag och tar upp den ur min väska. Konsolen är blå och matchar mina tights. Jag är ledsen för den förra.

På hans matta finns inga spår efter den trasiga spelkonsolen som spred ut sina bitar i rummet efter att jag kastat den i väggen. Däremot finns en tio centimeter lång spricka anklagande kvar i väggen.

Rodnande kopplar jag in konsolen medan Amadeus plockar undan de böcker som ligger uppslagna på soffbordet. Tillsammans blandar vi ihop chokladmjölk och pratar om vad vi ska spela. Halo eller Zelda.

Och vi glömmer oss i spelet och dess enkla verklighet. Jag skriker när jag förlorar och skrattar när Amadeus dör. När vi gör något bra ser vi på varann med glittrande ögon och blixtrande leenden. Hela min kropp är spänd som en fiolsträng.

Men vi håller fönstren öppna mot staden och natten där den kalla nattluften blåser in. Den får mig att rysa. Gardinerna blåser upp och virvlar ut genom fönstret. Vi hör vi bilarna som susar förbi, människornas prat och det avlägsna bruset av vatten. Denna staden sover aldrig. Här är det aldrig lugnt.

Amadeus! hör vi en röst ropa utan för fönstret. Amadeus, är du där?

Julie på Näktergalens golv

Jag satte händerna på balkongräcket, svingade mig ut, runt, ned och blev hängande två centimeter över golvet. Försiktigt mötte jag kakelplattorna med mina klackar. Jag stod i ett dofthav, andades in sträva dofterna av basilika, timjan, rosmarin. Det ante mig att Näktergalen skulle hålla sig med en örtträdgård tänkte jag. Jag plockade åt mig en mynta och gick in genom den olåsta dörren.

Näktergalen syntes inte till. Jag gick igenom rummen. Ett kök utan odiskad disk, ett badrum som doftade av herrparfym, ett vardagsrum som dominerades av en flygel. På den svarta lacken stod ett fotografi, smakfullt svart-vitt. Allt var oklanderligt, något annat hade jag inte väntat mig. En vintage Smith & Wesson kallade mig med krutdoft. Jag satte näsan emot pipan och andades tills jag blev yr. Så typiskt honom tänkte jag och log.

När jag vände mig om stod han där. Jag nickade och bjöd honom sitta ner. Han satt. Jag upptäckte att jag fortfarande hade plantan i ett fast grepp, såg mig omkring och satte den i ett fönster. Han såg på mig med mild blick. Jag grävde i mina fickor och drog fram en utriven telefonkatalogsida. Han höjde ett ögonbryn. Jag nickade. Han ville byta om, så jag gick in i köket. Jag letade fram en flaska vermouth, blandade till en dry Martini och väntade.

När vi stängde igen dörren med alla extralås frågade jag om pojken. Han undrade vem jag frågade om och jag förtydligade; pojken på fotografiet. Först såg han osäker ut, men när han öppnade hissdörren för mig var hans röst stadig. Låt oss först jaga, sa han.

Innan början - Amadeus

Först.

Jag är Amadeus. Min mor älskade Mozart och Wolfgang var inte ett passande namn så Amadeus blev det. Namnet har jag inget emot men jag har aldrig gillat Mozart. För studsigt. Jag gillar inte saker som studsar. Det är för okontrollerbart.

Jag vet ingenting om min far förutom att han älskade vårt land. Jag har aldrig känt detsamma. Min mor ville inte prata om honom. Hon ville att jag skulle bli musiker. Trodde väl att bara man gav sin son samma namn som ett geni så skulle saken vara ordnad. Vi hade inte mycket pengar men ändå valde hon att betala pianolektioner åt mig. Jag lärde mig perfekta fingerrörelser. Tydligen var jag mycket lovande. Jag var 16 år och skulle skickas till en fin skola i ett fint land och bli världskänd då min mor dog.

Socialen ville ta hand om mig men det ville inte jag. Jag sålde huset och lämnade för första gången Finland.

Lukten av den första - Rosa

Jag tvättar bort blod från mina händer. Det är redan halvtorrt så jag får använda lita jord för att skrubba bort det. Jag skrubbar för hårt, ofta får jag röda märken. Så sköljer jag med vattnet från min vattenflaska och ser blodet och smutsen rinna bort från mina händer som åter är rena.

Bara i mitt sinne finns blodet kvar.

Jag har hårda händer nu för tiden. Hårda och trubbiga. En förhårdnad på pekfingret efter att ha använt min Beretta 92 många gånger. Ett ärr tvärs över min vänstra handflata efter en kniv.

De säger att man aldrig glömmer någon man dödat. Att man minns vart ansikte. Jag minns dem aldrig. Bara den första. Jag minns lukten.

Hans namn var Alan. Han hade två hundar, en villa i förorten och ibland hade han kvinnan som jobbade nere på restaurangen runt hörnet. På lördagskvällarna drack han med sina vänner på en bar några gator från villan. De var alla som han; patetiska. Runt dem låg doften av svett, av översitteri, av lätt dold sadism.

Jag var aldrig hans. Inte på riktigt.

Jag stod ut, år efter år, eftersom jag hade en bror som han var far till.

Men jag är ingen ängel och jag har inget tålamod. När jag fyllde tjugoett bestämde jag att jag hatade mitt liv. Något jag sa var födelsedag, men denna gången var det annorlunda.

Hon har gömt sig i skuggan länge nog. Det är tid att synas, ta plats nu. Hon är stor nog, självsäker nog. Så hon stryper sin rädsla och vässar sin kniv. Det är nu allt tar fart, det är nu hon kliver in på scenen.

Det är nu hon blir det hon ska vara.

Det var September och det fanns fortfarande sommar kvar i luften. Under kängprydda fötter fanns en studs som inte funnits där förut. Runt de solbrända armarna hände flätade band i regnbågens alla färger. Dammet som rödes upp av mina steg gjorde luften torr.

Neonskylten utanför baren blinkade åt mig när jag smet in genom dörren. Där inne satt några få människor spridda i hörnen. Och dom förstås. Drinkar stod utspridda framför dem.

Från taket hängde en spindel i en enda kort tråd, darrande, på väg nedåt. Utan att bryta min rytm fångade jag upp den i min hand. Så liten. Jag beställde en mojito i baren.

Därifrån vet jag inte vad som verkligen hände och vad jag bara har drömt.

Vad hände med spindeln? Skrattade de när jag kämpade mot deras händer? Drack jag verkligen upp hela min drink? Var träytan så blank att jag kunde se allt i den? Skrek jag verkligen att han var äcklig innan jag sparkade hans kamrat mellan benen och spottade i hans ansikte? Slutade han skratta när han såg att det var jag? Jag vet att jag sköt honom, men stirrade han på mig medan han snubblade? Spelades Night Terror eller spelades det americana?

Skrattade jag verkligen när han föll eller var det någon annan?

Det luktade spindelväv och damm, alkoholism och läderjackor, min skräck och min extas. Det luktade blod. Jag hade blod i ansiktet. Det smakade blod i min mun. Metalliskt och salt.

Jag sprang.

Två dagar senare träffade jag Julie. Och jag såg aldrig tillbaks.

över broarna - Julie

Över broarna far jag i en halvfull tågvagn. Med händerna i knät och rak i ryggen sitter jag vid fönstret och betraktar människorna. För första gången på länge är jag praktiskt taget obeväpnad, det är en tradition jag har. En sorts homage till våren, den enda vördnad jag har att visa.

Ska jag berätta om människorna? Runt omkring mig rättar de till sina kläder, håller demonstrativt för titeln på pocketböckerna. De sneglar på varandra, när någon pratar i mobiltelefon slutar ögonen helt att röra sig över boksidorna. Några försöker gömma sig bakom tjocka svarta glasögonbågar och munkjackor i neontyg, men deras oroliga blickar undgår ingen. Legohalsbanden, de färgglada skorna, hörlurarna. Och någon sitter med en bok av Herman Hesse och jag vet att hon omöjligt kan förstå men jag är vitt skum på havet och vägrar irriteras. Jag formar min hand till en snäcka och höjer den till mitt öra. Mina pärlemorlackade naglar speglas i fönsterglaset och i mina andetag hör jag havet

Det roar mig outsägligt att se dem i deras naturliga miljö; självmedvetenheten, hur de kämpar för att verka så eller så, allt de tror att de kan köpa. Jag vet vad jag kan locka fram ur människorna. Jag tror att alla som dödar blir psykologer förr eller senare. Vi kan inte låta bli att se de sista orden i alla vi möter. Hur som helst är det därför jag gör mina små utflykter då och då.

Och jag? Nej det är inte ignorans du ser i min blick, jag lovar jag ser dig. Men jag målar vitt, vitt, vita på vita lager distans, och den är äkta.