Jag satte händerna på balkongräcket, svingade mig ut, runt, ned och blev hängande två centimeter över golvet. Försiktigt mötte jag kakelplattorna med mina klackar. Jag stod i ett dofthav, andades in sträva dofterna av basilika, timjan, rosmarin. Det ante mig att Näktergalen skulle hålla sig med en örtträdgård tänkte jag. Jag plockade åt mig en mynta och gick in genom den olåsta dörren.
Näktergalen syntes inte till. Jag gick igenom rummen. Ett kök utan odiskad disk, ett badrum som doftade av herrparfym, ett vardagsrum som dominerades av en flygel. På den svarta lacken stod ett fotografi, smakfullt svart-vitt. Allt var oklanderligt, något annat hade jag inte väntat mig. En vintage Smith & Wesson kallade mig med krutdoft. Jag satte näsan emot pipan och andades tills jag blev yr. Så typiskt honom tänkte jag och log.
När jag vände mig om stod han där. Jag nickade och bjöd honom sitta ner. Han satt. Jag upptäckte att jag fortfarande hade plantan i ett fast grepp, såg mig omkring och satte den i ett fönster. Han såg på mig med mild blick. Jag grävde i mina fickor och drog fram en utriven telefonkatalogsida. Han höjde ett ögonbryn. Jag nickade. Han ville byta om, så jag gick in i köket. Jag letade fram en flaska vermouth, blandade till en dry Martini och väntade.
När vi stängde igen dörren med alla extralås frågade jag om pojken. Han undrade vem jag frågade om och jag förtydligade; pojken på fotografiet. Först såg han osäker ut, men när han öppnade hissdörren för mig var hans röst stadig. Låt oss först jaga, sa han.
Åh, Julie och Näktergalen hänger!
SvaraRaderaSå fint så jag kan dö lite inuti.
Jag vet inte vad jag gillar bäst, Näktergalens örtträdgård eller "Så typiskt honom tänkte jag och log" eller avslutet.