På stort allvar - Rosa

Ingen är hemma hos Näktergalen kväll.

Det vet jag eftersom jag är mästerlig på att bryta mig in. Han vet var jag tar mig in och sätter upp musfällor i fönstren när han inte är hemma. Mina händer är fulla av blåsor efter dem.

Han säger att det hade varit acceptabelt om jag inte hade stökat ner så förskräckligt hos honom. Att han inte känner igen sig när jag varit där.

I kväll öppnar jag bara fönstret lite och känner efter musfällor. En smäller av runt mitt finger. Irriterat undrar jag var han är. Med vem han är.

Ingen svarar på Julies mobil och jag bemödar mig inte med att besöka hennes lägenhet. Jag vet att hon inte är där. Hon är aldrig där om hon inte arbetar på något och då vill hon inte störas.

Dessutom är det ingen sport att ta sig in i hennes lägenhet. Första gången jag försökte bryta mig in var hon hemma. Hon öppnade bara dörren och stirrrade på mig. Sedan berättade hon var extranyckeln var ifall jag tänkte bryta mig in någon annan gång.

Istället packar jag ihop en väska i mitt eget rum och låser dörren. Jag har tre olika lås, larm och snubbel-tråd. Nere vid våning två stannar jag framför en trädörr. Med sirliga bokstäver står Amadeus skrivet mitt i ögonhöjd.

Jag kikar in genom Amadeus brevinkast. Lampan i hallen lyser klart. Med min hand drar jag ut en hårnål från mitt hår och låter den glida in i nyckelhålet. Sedan sticker jag in en till hårnål och vrider runt.

Ett svagt klickande hörs och jag blåser håret som börjar bli långt från mitt ansikte. Amadeus öppnar dörren och frågar om jag inte bara kan ringa på som normala människor gör. Tydligen gör han något viktigt.

Jag har med mig en ny spelkonsol säger jag och tar upp den ur min väska. Konsolen är blå och matchar mina tights. Jag är ledsen för den förra.

På hans matta finns inga spår efter den trasiga spelkonsolen som spred ut sina bitar i rummet efter att jag kastat den i väggen. Däremot finns en tio centimeter lång spricka anklagande kvar i väggen.

Rodnande kopplar jag in konsolen medan Amadeus plockar undan de böcker som ligger uppslagna på soffbordet. Tillsammans blandar vi ihop chokladmjölk och pratar om vad vi ska spela. Halo eller Zelda.

Och vi glömmer oss i spelet och dess enkla verklighet. Jag skriker när jag förlorar och skrattar när Amadeus dör. När vi gör något bra ser vi på varann med glittrande ögon och blixtrande leenden. Hela min kropp är spänd som en fiolsträng.

Men vi håller fönstren öppna mot staden och natten där den kalla nattluften blåser in. Den får mig att rysa. Gardinerna blåser upp och virvlar ut genom fönstret. Vi hör vi bilarna som susar förbi, människornas prat och det avlägsna bruset av vatten. Denna staden sover aldrig. Här är det aldrig lugnt.

Amadeus! hör vi en röst ropa utan för fönstret. Amadeus, är du där?