över broarna - Julie

Över broarna far jag i en halvfull tågvagn. Med händerna i knät och rak i ryggen sitter jag vid fönstret och betraktar människorna. För första gången på länge är jag praktiskt taget obeväpnad, det är en tradition jag har. En sorts homage till våren, den enda vördnad jag har att visa.

Ska jag berätta om människorna? Runt omkring mig rättar de till sina kläder, håller demonstrativt för titeln på pocketböckerna. De sneglar på varandra, när någon pratar i mobiltelefon slutar ögonen helt att röra sig över boksidorna. Några försöker gömma sig bakom tjocka svarta glasögonbågar och munkjackor i neontyg, men deras oroliga blickar undgår ingen. Legohalsbanden, de färgglada skorna, hörlurarna. Och någon sitter med en bok av Herman Hesse och jag vet att hon omöjligt kan förstå men jag är vitt skum på havet och vägrar irriteras. Jag formar min hand till en snäcka och höjer den till mitt öra. Mina pärlemorlackade naglar speglas i fönsterglaset och i mina andetag hör jag havet

Det roar mig outsägligt att se dem i deras naturliga miljö; självmedvetenheten, hur de kämpar för att verka så eller så, allt de tror att de kan köpa. Jag vet vad jag kan locka fram ur människorna. Jag tror att alla som dödar blir psykologer förr eller senare. Vi kan inte låta bli att se de sista orden i alla vi möter. Hur som helst är det därför jag gör mina små utflykter då och då.

Och jag? Nej det är inte ignorans du ser i min blick, jag lovar jag ser dig. Men jag målar vitt, vitt, vita på vita lager distans, och den är äkta.