2

Det flacka stråktemat från första satsen ur Haydens 56e symfoni har förföljt mig sedan igår. Sen igår när han kom på mig. Han hade glasögon och handsvett och var strax över tjugo.

En fyra gånger sju centimeter stor ask med ekologisk grönsaksbuljog i min ficka och han var där direkt. Om han visste hur generande situationen var för honom. Skulle det vara något att fylla sitt liv med? Vakta små tärningar av sammanpressade grönsaksreser och salt.

Det har inte med pengarna att göra, det handlar om principen. Jag står inte i kö. Jag väntar inte på ett kvitto. Det skulle mitt livs naturliga rytm. Mina handlingars flöde.

De gula finnarna i hans glansiga panna höjdes ytterligare när han log i triumf, och sättet han uttalade mitt namn på när han fyllde i formuläret. Som fröknarna på dagis. Han var knappt ens värdig min närvaro. han skulle vara tacksam att jag ens ville ta i varorna han packat upp. Han flinade när jag lämnade butiken.

Egentligen bryr jag mig inte alls, jag hade kommit över händelsen redan när den inträffade.

Om det bara inte hade varit för de där naiva fioltonerna som ihärdigt upprepades i mitt huvud, om och om igen.