Veive

Jag kan presentera oss. En riktig historia förtjänar en presentation och jag förväntar mig att denna kommer bli magnifik.

Jag heter Rosa. Jag vet, jag är arrogant. Det har jag alltid varit, även om jag aldrig varit så öppet som nu. Men nog om mig just nu.

Julie var den första.

Julie har helt galet hår och klackar som är högre än något annat. Med sina klackar som hon går i som om det var ingenting är hon säkert en halvmeter längre än mig. Det passar henne att vara lång.

"Jag såg dig döda de där männen. Skickligt." Sa hon första gången hon talade till mig, innan hon rekryterade mig. Hon har en djup, lite hes röst. Fylld av auktoritet.

Aldrig ett onödigt ord. Inte som jag som kan prata och prata och prata utan att någonsin komma till poängen.

Julie är alltid effektiv. Hon dödar snabbt. Inte för att hon inte vill plåga sina offer innan de dör, utan för att det är renast så. Hittills har jag aldrig sett henne stoppa ner sina älskade knivar smutsiga i sina hölster. Hon gillar rena jobb.

Inte som jag. När de skriker och vrider sig av skräck och smärta, när blodet skvätter upp i mitt hår, då känner jag extasen pulsa genom mig. När jag känner deras rädsla som om den tagit fysisk form. När blodet finns i luften. Terrorn. Makten jag har i min hand.

När hon tar ett beslut tar hon det fort. Hon ser aldrig tillbaka, hon tvekar aldrig. Det är därför jag följer henne. Hon är en drottning född i fel tid.

Hon hittade mig. Hon tog mig och drog upp mig från mitt skitiga liv. Jag var den andra.

Näktergalen var den tredje.

Han kallar sig näktergalen. Vad är det för namn? Han borde hålla käften. Eller nej, han borde inte alls det för han sjunger som en gud. Aldrig, aldrig någonsin vill man sluta lyssna. Inte han heller. När han spelar blundar han nämligen. Eller tittar så intensivt att jag måste skrika på honom.

Han har blåa mörka ögon och alldeles svart hår. Alltid uppklädd. Alltid artig. Alltid vältalig. När han talar är hans röst låg och allvarlig. Där Julies är skarp är hans mjuk. Hans röst skiner genom allt.

En gång gav han mig en ros. Den enda jag någon gång fått.

När han gett mig rosen tog jag hans händer i mina. De darrade. Jag pussade hans mun. Lyckopussar. Han började gråta då.

Jag borde inte pussat honom. Jag såg hans glänsande ögon och darrande mun och tänkte att det är inte lönt att vilja vrida tillbaka tiden. Men jag är grym. Har alltid varit det. Om jag hade vridit tillbaka tiden hade jag gjort alla illa om igen. Jag kommer alltid vara grym. Kommer alltid kyssa män jag egentligen inte bryr mig om. Jag är inte gjord för dessa mjuka varelser. alldeles för hård. Och de är så underhållande att bryta.

Och jag kommer bryta honom. Som nästan alla andra. Inte för att jag vill; för att jag kan.

Jag önskar jag visste hans namn.

Amadeus var den fjärde.

Om allting började med Julie så finns slutet med Amadeus. Amadeus har fler fräknar än jag och ljusare hår. Hans ögon är tusen gånger mjukare. Ändå kan jag inte nå honom.

En man jag inte kan bryta.

Amadeus är yngre än mig men ändå är det jag som blir osäker. Jag frågar honom om hans liv men var gång undviker han mig. Jag hånar honom på det sättet som får Näktergalen att skaka och vandra bort hela nätter och får Julie att örfila mig men ändå kan jag inte få någon reaktion.

Amadeus sover mindre än vi andra. Han är mildare när vi slåss än Näktergalen men också den som lättast tvättar bort blodet.

Ibland tror jag att han stirrar på mig.

Jag borde hata honom. Jag borde försöka böja honom, besegra honom. Få honom att gråta. Alla har sina svagheter. Även han.

Och ändå…

Hans mjuka ögon.

Han påminner mig om min lillebror.